Det här är våran bil. Visst ser den ren ut? Nytvättad rentutav.
Gissa varför!
Nej den var inte speciellt skitig. Inte heller skall den besiktigas eller säljas. Vi skall inte resa bort.
Nej anledningen är att min hals är så vida pass skrovlig att Al Pacino hade varit hes av avund. När jag harklar mig stannar omvärlden upp en kort stund, folk vänder sig om till höger, de spanar åt vänster och höger igen för att få en skymt av den stackars gamla mannen som uppenbart håller på att dö i lungsot. Men allt de ser är mig. De skakar på huvudet och tänker att den stackars ynglingen måste ha ett hemskt privatliv fyllt med knark, sprit och nikotin.
Värst är det på mornarna. Att andas är som att äta en banan med sugrör - jobbigt, känns meningslöst och det är gult överallt.
I lördags var det en sån morgon. Jag klev upp ur sängen klockan kvart i fem för att åka och jobba över. Det var en sån morgon när jag med flit lämnat linserna i, lagt kläderna redo i en liten hög bredvid sängen och tandborstningen bestod av att äta ett äpple.
Halvvägs till jobbet sker det förlösande ögonblicket. Efter en enorm hostattack bestämmer sig slemmet för att lämna sina trygga domäner och bege sig på en kollektiv tågluff till mitt svalg.
Känslan är först lättnad. Glädje. Frihet.
Efter ett tag sköljer dock verkligheten in i bilen. Den sköljer inte min mun tyvärr. Den är så full med slem att det är på väg ut genom näsan. Det blir omöjligt att andas.
Jag måste göra mig av med slembollen om jag skall överleva.
Spotta eller svälja. Svälja eller spotta. Det är frågan. Jag vet att den knappast kommer åka ner i magen och ut om jag sväljer. Nej då, den kommer åter fastna och hemsöka mig för en lång tid framöver.
Den måste ut. Ner med rutan. Hinner jag stanna? Nej. Spotta. Sikta bakåt. Ta i hårt. Och skjut!
En sekund senare ser det ut som vi har gula flames sprayade längs vänstersidan. Men det är billig färg, det är inte ens färg, det är slem. Gubbslem. Och det är mitt.
En kort, liten sekund funderar jag på att berätta det för Cissi. Ni vet, som en kul grej. Sen var det det där med verkligheten igen. Och jag åker och tvättar bilen såfort jag kommer hem.
Gissa varför!
Nej den var inte speciellt skitig. Inte heller skall den besiktigas eller säljas. Vi skall inte resa bort.
Nej anledningen är att min hals är så vida pass skrovlig att Al Pacino hade varit hes av avund. När jag harklar mig stannar omvärlden upp en kort stund, folk vänder sig om till höger, de spanar åt vänster och höger igen för att få en skymt av den stackars gamla mannen som uppenbart håller på att dö i lungsot. Men allt de ser är mig. De skakar på huvudet och tänker att den stackars ynglingen måste ha ett hemskt privatliv fyllt med knark, sprit och nikotin.
Värst är det på mornarna. Att andas är som att äta en banan med sugrör - jobbigt, känns meningslöst och det är gult överallt.
I lördags var det en sån morgon. Jag klev upp ur sängen klockan kvart i fem för att åka och jobba över. Det var en sån morgon när jag med flit lämnat linserna i, lagt kläderna redo i en liten hög bredvid sängen och tandborstningen bestod av att äta ett äpple.
Halvvägs till jobbet sker det förlösande ögonblicket. Efter en enorm hostattack bestämmer sig slemmet för att lämna sina trygga domäner och bege sig på en kollektiv tågluff till mitt svalg.
Känslan är först lättnad. Glädje. Frihet.
Efter ett tag sköljer dock verkligheten in i bilen. Den sköljer inte min mun tyvärr. Den är så full med slem att det är på väg ut genom näsan. Det blir omöjligt att andas.
Jag måste göra mig av med slembollen om jag skall överleva.
Spotta eller svälja. Svälja eller spotta. Det är frågan. Jag vet att den knappast kommer åka ner i magen och ut om jag sväljer. Nej då, den kommer åter fastna och hemsöka mig för en lång tid framöver.
Den måste ut. Ner med rutan. Hinner jag stanna? Nej. Spotta. Sikta bakåt. Ta i hårt. Och skjut!
En sekund senare ser det ut som vi har gula flames sprayade längs vänstersidan. Men det är billig färg, det är inte ens färg, det är slem. Gubbslem. Och det är mitt.
En kort, liten sekund funderar jag på att berätta det för Cissi. Ni vet, som en kul grej. Sen var det det där med verkligheten igen. Och jag åker och tvättar bilen såfort jag kommer hem.
6 kommentarer:
Varför framstår jag alltid som en riktig bitch i dina inlägg?! Är jag så hemsk? I vilket fall. Jag skrattade gott åt flamesen. Men jag såg ingen bil på bild!
Du är bara kärleksfullt, pedantiskt renlig.
LOL
Haha, javisst. Privat rundtur var det!
..är det den du har gått och harklat dig på under vår gemensamma tid? Skönt att den kom ut, jag har gjort en sådan en gång - det är skönt när det händer.
Du har blivit utmanad. Kika in på min blogg ;-)
Skicka en kommentar