Living on the edge

Ser ni ölglaset där på trappräcket? Ser ni också att foten på glaset är lite bredare än underlaget den står på?

Tänk er även in i att nedanför stundar en trappa av hårdaste sten, en trappa som våra småbarn och alla besökare till vårt hem knallar på varje dag.

Jag ställer alltid mitt ölglas där om jag går ut. Nära till hands och skydd för regnet om vädret har en sån dag. Kanske är det också ett av de där sista meningslösa försöken av den lite yngre killen i mig att få lite reellt inflytande?

Ofta har jag tänkt att placeringen är otäckt ogenomtänkt. Inte för att risken är oerhörd att det skall vältas omkull. Inte heller för allt glas som då skulle hamna på och runt trappan. Inte heller det faktum att jag faktiskt skulle gå miste av ett glas av livets dryck, krydda och mening.

Nej det som skrämmer mest är istället den reaktion jag vet skulle komma. Särskilt som risken är överhängande att just Cissi är den olyckliga person som kan tänkas slå omkull det. Felet skulle obönhörligen härledas till lilla mig. Och jag skulle inte kunna säga emot. Jag skulle få ta både blicken, salivsprutet och städningen och så skulle den eftermiddagen vara förstörd.

Men inte längre. Häromdan satt jag nämligen och rökte en bit därifrån när Cissi sa: "Glöm inte ditt ölglas sen."

"Nej då gumman" svarade jag och låtsades som ingenting. Men såfort hon gått utom synhåll satt jag och mös för mig själv. För nu serrni, nu övergav hon den olyckligt ovetandes drullputten som råkade välta mitt glas någon gång i framtiden. I ett litet ogenomtänkt ögonblick förvandlas hon till en eventuell medveten klumpfia.

Frågan är om det är en stor seger i ett fattigt liv eller en liten seger i ett rikt liv.

Den frågan känns inte så viktig idag dock - för idag firar vi ju!