Sparkar igång

Hörrni. Nu fick jag ett minisug att skriva fler rader i denna sällsamma historia. Sådana chanser tar vi givetvis direkt tillvara på.

Min tanke här är att jag skall skriva om mitt eget liv från noll år till nu. Inte kanske för att det är så särdeles intressant utan snarare för att jag om tio år kan komma ihåg hur jag nu ser på mitt eget liv.

Det kommer alltså inte i första hand fokusera på vad som faktiskt hänt utan mer på varför och anledningar till att det blev som det blev när det kanske inte alltid blev som det borde. Jag kommer även att stanna upp och beröra vid viktiga personer som alla, var och en på sitt sätt, är milstolpar av min personlighet. Vissa många gånger, andra en gång.

För det är ju så. Att vi lever våra liv genom andra. Ensamma är vi inget och tillsammans är vi den tingest som just den människa som just för tillfället betraktar, talar eller tänker på en uppfattar en som. På så vis är vi alltid olika och alltid förändras vi.

Om jag ngn gång berör ngn person som inte tycker om det jag skriver får den höra av sig så sätter jag ett lösenord på bloggen. Kom dock ihåg att det är 7, kanske åtta läsare totalt historiskt sett. Så det är inte så att ni hängs ut i kvällspressen direkt.

Vi sparkar igång dessa mini-memoarer i kronologisk ordning denna afton och fortsätter tills jag känner mig nöjd. Det kan ta en vecka och det kan ta tre år. Den som lever får se.

Väl mött!

/Carl-Martin

1 dollar for a quick wash at the red light sir?

Det här är våran bil. Visst ser den ren ut? Nytvättad rentutav.
Gissa varför!

Nej den var inte speciellt skitig. Inte heller skall den besiktigas eller säljas. Vi skall inte resa bort.

Nej anledningen är att min hals är så vida pass skrovlig att Al Pacino hade varit hes av avund. När jag harklar mig stannar omvärlden upp en kort stund, folk vänder sig om till höger, de spanar åt vänster och höger igen för att få en skymt av den stackars gamla mannen som uppenbart håller på att dö i lungsot. Men allt de ser är mig. De skakar på huvudet och tänker att den stackars ynglingen måste ha ett hemskt privatliv fyllt med knark, sprit och nikotin.

Värst är det på mornarna. Att andas är som att äta en banan med sugrör - jobbigt, känns meningslöst och det är gult överallt.

I lördags var det en sån morgon. Jag klev upp ur sängen klockan kvart i fem för att åka och jobba över. Det var en sån morgon när jag med flit lämnat linserna i, lagt kläderna redo i en liten hög bredvid sängen och tandborstningen bestod av att äta ett äpple.

Halvvägs till jobbet sker det förlösande ögonblicket. Efter en enorm hostattack bestämmer sig slemmet för att lämna sina trygga domäner och bege sig på en kollektiv tågluff till mitt svalg.
Känslan är först lättnad. Glädje. Frihet.
Efter ett tag sköljer dock verkligheten in i bilen. Den sköljer inte min mun tyvärr. Den är så full med slem att det är på väg ut genom näsan. Det blir omöjligt att andas.

Jag måste göra mig av med slembollen om jag skall överleva.

Spotta eller svälja. Svälja eller spotta. Det är frågan. Jag vet att den knappast kommer åka ner i magen och ut om jag sväljer. Nej då, den kommer åter fastna och hemsöka mig för en lång tid framöver.

Den måste ut. Ner med rutan. Hinner jag stanna? Nej. Spotta. Sikta bakåt. Ta i hårt. Och skjut!

En sekund senare ser det ut som vi har gula flames sprayade längs vänstersidan. Men det är billig färg, det är inte ens färg, det är slem. Gubbslem. Och det är mitt.

En kort, liten sekund funderar jag på att berätta det för Cissi. Ni vet, som en kul grej. Sen var det det där med verkligheten igen. Och jag åker och tvättar bilen såfort jag kommer hem.

...and the list gets longer...

Samma resa - samma humör. Fem kilometer senare.

Med en frihetskänsla bubblandes i bröstet som kan jämföras med slutstriden i Braveheart gick färden vidare i ungefär tre minuter innan följande vy uppenbarar sig. Jag resignerar nu, andas långsamt och kontrollerat. Inser att jag är fast i husvagnarnas rike och samkörarnas förlovade land.

Tänker dock på hur gubbarna grus pratade innan avfärd.

Gösta Larsson, 51 år. Trebarnsfar och lokal ordförande i motormännen.
Knut Larsson, 70 år. Åker med frun Elsa, 68 år, och är killen som betalat kalaset.
Sven-Åke Leander, 40 år. Kallas Svempa av kompisarna i frimurarna. Svåger till Knut. Åker med hustrun Stina Larsson och tvillingarna Bosse och Lasse, 4 år.

Knut: "Nu kära vänner, nu blåser vi iväg till inre värmland. Solen skiner i Karlstad vet ni!"
Gösta: "Blåser? Man får bara köra i 80 km/h med husvagn! Måste föregå med gott exempel med motormännens dekal bakpå!"
Elsa: "Jag sa ju det Knut! Du skall alltid hålla på och gasa upp i 85 på rakorna!"
Knut: "Förlåt gumman. Ja ni hörde va kärringen sa; Annars får vi inget stekt fläsk när vi kommer fram"
Svempa: "Men jag är lite osäker på vägen, tänk om vi kommer ifrån varandra? Jag har inte varit utanför Flen på 30 år, och det var när vi köpte glass i Trosa. Sen spyr Bosse och Lasse så förbannat om jag kör för fort i kurvorna också. "
Gösta: "Men om vi bromsar ner en sisådär 10 km/h i varje sväng då? Känns det bättre då?"
Svempa: "Nja men då vill jag ligga i mitten och så får vi hålla riktigt, riktigt tight avstånd emellan. Tänk om vi skulle få en vanlig bilist som kör om någon av oss. Då skulle Stina bli bra nervös."
Knut: "Hehe, störst går först som gubben sa. hehe, haha. Vi kan ju i och för sig gå ut i väggrenen och släppa förbi om det blir kö."
Gösta: "Du! Väggrenskörning avgör jag! Farlig omkörning, har ni hört talas om det?!? Som motorman kan jag inte gå med på att bidra till omkörningar där vänster hjulpar går över lite i mötande fält!"
Svempa: "Bra där! Bra tänkt!"
Knut: "Men då kör vi på det. Vi åker 80 på rakorna, 70 i kurvorna, tätt som fan och går för allt i världen INTE ut i väggrenen."
ALLA: "Kanon!"
Gösta: "Hur gör vi med raster då? Skall vi kanske svänga in på en rastplats någon gång på vägen?"
Knut: "Du skojar va?"
Gösta: "Fan, du känner mig för bra farsan. Sorry, försökte vara lite wild and Crazy bara..."

Vad kostar ett sånt där blåljus man kan ha och slänga upp på taket? Vad ni än svarar där, så är det värt det.

Gå ut i väggrenen ?!?!?!?!?!

För en liten tid sedan åkte jag till min släkt för att träffa lite syskon som var hemma i Sverige. Stämningen var god hos alla i bilen, ensam som jag var.
Just innan vägen kom in i sin allra kurvigaste och tråkigaste del kör jag raskt ikapp fordonet som syns på bilden. Vet inte säkert vilka som satt däri men det var åtminstonde en kille som gillar att åka i 70-75 km/h på en ganska bred 90-väg.

Stämningen sjönk raskt - dog nästan.

Redan nu kan avslöjas att bilen i övrigt är ganska ren. Dvs. inte 4 ton sand runtomkring. Men inte bakrutan inte - nehehehehe...

Inte nog med att idioten ligger och svajjar fram och tillbaka i körbanan i en hastighet så långsam att Sara Wedlund, den där anorektiska löperskan om ni minns, hade sprungit baklänges förbi. Fanskapet har dessutom valt att cementera igen bakrutan med sand så att ingen stackars normalbegåvad Svensson skall ha den minsta chans att få en skymt av hur mötande trafik ser ut utan att lägga 80 procent av sitt egna fordon i fel fil.

Om du som äger detta fordon någon gång skulle halka in på den här Bloggen vill jag bara hälsa en sak:

.Jag hatar dig.

MvH

/Carl-Martin

Living on the edge

Ser ni ölglaset där på trappräcket? Ser ni också att foten på glaset är lite bredare än underlaget den står på?

Tänk er även in i att nedanför stundar en trappa av hårdaste sten, en trappa som våra småbarn och alla besökare till vårt hem knallar på varje dag.

Jag ställer alltid mitt ölglas där om jag går ut. Nära till hands och skydd för regnet om vädret har en sån dag. Kanske är det också ett av de där sista meningslösa försöken av den lite yngre killen i mig att få lite reellt inflytande?

Ofta har jag tänkt att placeringen är otäckt ogenomtänkt. Inte för att risken är oerhörd att det skall vältas omkull. Inte heller för allt glas som då skulle hamna på och runt trappan. Inte heller det faktum att jag faktiskt skulle gå miste av ett glas av livets dryck, krydda och mening.

Nej det som skrämmer mest är istället den reaktion jag vet skulle komma. Särskilt som risken är överhängande att just Cissi är den olyckliga person som kan tänkas slå omkull det. Felet skulle obönhörligen härledas till lilla mig. Och jag skulle inte kunna säga emot. Jag skulle få ta både blicken, salivsprutet och städningen och så skulle den eftermiddagen vara förstörd.

Men inte längre. Häromdan satt jag nämligen och rökte en bit därifrån när Cissi sa: "Glöm inte ditt ölglas sen."

"Nej då gumman" svarade jag och låtsades som ingenting. Men såfort hon gått utom synhåll satt jag och mös för mig själv. För nu serrni, nu övergav hon den olyckligt ovetandes drullputten som råkade välta mitt glas någon gång i framtiden. I ett litet ogenomtänkt ögonblick förvandlas hon till en eventuell medveten klumpfia.

Frågan är om det är en stor seger i ett fattigt liv eller en liten seger i ett rikt liv.

Den frågan känns inte så viktig idag dock - för idag firar vi ju!

Meddelande

Nej hörrni. Nu sparkar vi igång den här bloggen igen. På riktigt.

Välkomna hem till han som fick det där ni alltid önskat att få.

Konversation mellan Liam och hans far efter visning av radhus

Far: "Vad tyckte du om det gula huset Liam, var det fint?"
Liam: "Neej!"
Far: "Vad då då?"

Liam stannar, tittar upp med stora bestämda ögon

"INGET LEKRUM!"

Som en bar utan öl, typ.

Cheese Please

Vaknade upp efter en ofrivillig insomning i TV-soffan igår. Med klibbig armhåla och en mun som smakar ungefär som när man vaknar upp på ett tåg utan tuggummi i fickan, ni vet. Känslan som svallar in över en när man stiger upp i detta läge är ungefär lika mysig som när personen till vänster om dig i nyss nämnda tågsituation, förslagsvis en snygg tjej, frågor dig något.


"Har jag sovslem på tänderna? Har jag fått gomspalt a lá carte? Hur långt sträcker sig min i nuläget allt annat än gemytliga andedräkt?"

"Är det så farligt att dö - egentligen?"

Hur som helst beslöt jag mig för att göra det näst bästa efter att helt sonika borsta runt med pepsodenten - inkassera föda.

Sagt och gjort. Efter att ha lagt av mig nästan alla mina kläder på olika, var och en på sitt sätt totalt olämpliga ställen i huset gick färden till kylen. Bröd, ost och en klick smör står på menyn.

Efter en tugga som smakar ungefär som tre nypor luft kryddat med vatten börjar jag fundera på en sak: "Varför köper jag vecka ut och vecka in samma smaklösa jävla hushållsost?" Och svaret är nog enkelt. För att jag alltid gjort det. För att min pappa alltid gjorde det när jag fortfarande var en liten ostokunnig pojke. För att vi fick den på dagis, och i skolan. (Förmodligen för att den gick hem oss alla eftersom den inte smakar något.)

Och jag inser att detta är mitt livs kärlek. Jag stannar hos den fast jag egentligen hatar den. För att jag alltid vet vad jag får. För att den alltid levererar och älskar mig tillbaka, hur mycket jag än karvar och karvar. För att den blir grön av avund om jag glömmer bort den. För att den alltid ställer upp när jag är sugen. För att den alltid finns kvar även efter att jag strulat med en camenbere en sen fredagskväll.

Så sorry gumman, du är bara nummer två. Inte så illa ändå. Väl? Kanske? Förlåt. Skojade bara. Men sluta. Skojade ju bara. Älskar dig. God natt. -- Sover du? Du vet att jag bara skojade va? Hehe. Hallå? Jag går och tar en macka bara...

Att duscha en smula

Duschade med min son häromdan. Han heter Liam förresten, den ene av dem. Liam har en egenhet att vilja bli buren i duschen. Framförallt har denna egenhet skapat en fallenhet att fråga om han kan bli buren de tillfällen han INTE är buren i duschen.

Denna fallenhet resulterar ofta i en lust hos nyss nämnda pojkes far att hämta en rejäl tejp. En såndär brun på röd rulle ni vet, en sån som din pappa hade i garaget som man inte fick låna eller leka med. Och sedan, för säkerhets skull, linda den minst ett par varv runt munnen på honom.

Eftersom jag lyckligtvis är som alla andra män i skor blir slutresultatet dock allt som oftast att han hänger på min högra arm och leker med små bilar över min smala bröstkorg.

Det är nu det händer. Min arm blir förbannad. Han talar till mig. Skriker nästan till en början för att sedan eskalera till ett ihärdigt vrålande:

"SÄTT NER HONOM" skriker han. "VARFÖR JAG?" fortsätter han. Och i mitt huvud ser jag min arm sittandes på knä och be med sin enda hand samtidigt som han drar mig i byxbenet. "VARFÖR ÄLSKAR DU ÖRAT MER ÄN MIG?!" lyckas han få fram innan han resignerat börjar hulka och gråta och krampaktigt falla ihop.

Ungefär här börjar jag inse att armen inte överdriver. Att den faktiskt nästan är på väg att lossna från kroppen där den hjälplöst sitter inkilad under rumpan på min son. Han måste ner.

Genast och omedelbart startar frågeexplosionen igen. Och jag ger upp. Jag glider sakta ner längs med väggen tills jag sitter på det kala, hårda badrumsgolvet med min son lekandes i ytan mellan mina utsträckta fötter så att draperiet åker åt sidan och vattnet sprutar åt alla håll.

Men jag ser det inte. Jag sitter och småler för mig själv och inuti i mig utspelas en kärleksscen mellan mitt öra och min högra arm. De kramar varandra och dansar runt, runt som om de just överlevt en kärnvapenattack.

Sedan avbryts jag abrupt av cissi som kikar in i badrummet och vrålar: "Men Faan vad ni skvätter ner. Vad gör ni egentligen när ni duschar?!?"

- "Vad konstigt gumman, vet inte vad som hände. Men oroa dig inte jag fixar det" säger jag till svar och försöker inte ens förklara.

One Flew over the Poo Poo's Nest

I dagarna har jag spenderat en ansenlig tid i en äggformad farkost med en snowboard i handen och, i genomsnitt, 13 svettiga, fisande, stånkades och högtpratande medmänniskor.

Jag vet att vissa av er tycker om detta. Kanske uppskattar en del den ofrivilliga beröring och närhet som denna situation medför? Kanske finner en del en viss trygghet i att veta att det inte är så farligt om golvet skulle falla igenom då ni ändå kommer falla på den bredrövade dansk du siktat in snett bak höger?

Eftersom jag tyvärr tillhör kategorin människor som fick sina nödvändiga kramar som barn och inte ejakulerar av påtvingad närhet fann jag mig ett annat sätt att uthärda detta inferno:

.Bajsgranar.

Bilden talar egentligen för sig själv. Hur många olika tvister man kan dra detta till när man blickar ut över en till synes oändlig mängd bajsgranar kan ni bara tänka er. I vilket fall som helst räddade det min vecka.

Sån är jag.

Välkommen.

Carl-Martin