Cheese Please

Vaknade upp efter en ofrivillig insomning i TV-soffan igår. Med klibbig armhåla och en mun som smakar ungefär som när man vaknar upp på ett tåg utan tuggummi i fickan, ni vet. Känslan som svallar in över en när man stiger upp i detta läge är ungefär lika mysig som när personen till vänster om dig i nyss nämnda tågsituation, förslagsvis en snygg tjej, frågor dig något.


"Har jag sovslem på tänderna? Har jag fått gomspalt a lá carte? Hur långt sträcker sig min i nuläget allt annat än gemytliga andedräkt?"

"Är det så farligt att dö - egentligen?"

Hur som helst beslöt jag mig för att göra det näst bästa efter att helt sonika borsta runt med pepsodenten - inkassera föda.

Sagt och gjort. Efter att ha lagt av mig nästan alla mina kläder på olika, var och en på sitt sätt totalt olämpliga ställen i huset gick färden till kylen. Bröd, ost och en klick smör står på menyn.

Efter en tugga som smakar ungefär som tre nypor luft kryddat med vatten börjar jag fundera på en sak: "Varför köper jag vecka ut och vecka in samma smaklösa jävla hushållsost?" Och svaret är nog enkelt. För att jag alltid gjort det. För att min pappa alltid gjorde det när jag fortfarande var en liten ostokunnig pojke. För att vi fick den på dagis, och i skolan. (Förmodligen för att den gick hem oss alla eftersom den inte smakar något.)

Och jag inser att detta är mitt livs kärlek. Jag stannar hos den fast jag egentligen hatar den. För att jag alltid vet vad jag får. För att den alltid levererar och älskar mig tillbaka, hur mycket jag än karvar och karvar. För att den blir grön av avund om jag glömmer bort den. För att den alltid ställer upp när jag är sugen. För att den alltid finns kvar även efter att jag strulat med en camenbere en sen fredagskväll.

Så sorry gumman, du är bara nummer två. Inte så illa ändå. Väl? Kanske? Förlåt. Skojade bara. Men sluta. Skojade ju bara. Älskar dig. God natt. -- Sover du? Du vet att jag bara skojade va? Hehe. Hallå? Jag går och tar en macka bara...

Att duscha en smula

Duschade med min son häromdan. Han heter Liam förresten, den ene av dem. Liam har en egenhet att vilja bli buren i duschen. Framförallt har denna egenhet skapat en fallenhet att fråga om han kan bli buren de tillfällen han INTE är buren i duschen.

Denna fallenhet resulterar ofta i en lust hos nyss nämnda pojkes far att hämta en rejäl tejp. En såndär brun på röd rulle ni vet, en sån som din pappa hade i garaget som man inte fick låna eller leka med. Och sedan, för säkerhets skull, linda den minst ett par varv runt munnen på honom.

Eftersom jag lyckligtvis är som alla andra män i skor blir slutresultatet dock allt som oftast att han hänger på min högra arm och leker med små bilar över min smala bröstkorg.

Det är nu det händer. Min arm blir förbannad. Han talar till mig. Skriker nästan till en början för att sedan eskalera till ett ihärdigt vrålande:

"SÄTT NER HONOM" skriker han. "VARFÖR JAG?" fortsätter han. Och i mitt huvud ser jag min arm sittandes på knä och be med sin enda hand samtidigt som han drar mig i byxbenet. "VARFÖR ÄLSKAR DU ÖRAT MER ÄN MIG?!" lyckas han få fram innan han resignerat börjar hulka och gråta och krampaktigt falla ihop.

Ungefär här börjar jag inse att armen inte överdriver. Att den faktiskt nästan är på väg att lossna från kroppen där den hjälplöst sitter inkilad under rumpan på min son. Han måste ner.

Genast och omedelbart startar frågeexplosionen igen. Och jag ger upp. Jag glider sakta ner längs med väggen tills jag sitter på det kala, hårda badrumsgolvet med min son lekandes i ytan mellan mina utsträckta fötter så att draperiet åker åt sidan och vattnet sprutar åt alla håll.

Men jag ser det inte. Jag sitter och småler för mig själv och inuti i mig utspelas en kärleksscen mellan mitt öra och min högra arm. De kramar varandra och dansar runt, runt som om de just överlevt en kärnvapenattack.

Sedan avbryts jag abrupt av cissi som kikar in i badrummet och vrålar: "Men Faan vad ni skvätter ner. Vad gör ni egentligen när ni duschar?!?"

- "Vad konstigt gumman, vet inte vad som hände. Men oroa dig inte jag fixar det" säger jag till svar och försöker inte ens förklara.

One Flew over the Poo Poo's Nest

I dagarna har jag spenderat en ansenlig tid i en äggformad farkost med en snowboard i handen och, i genomsnitt, 13 svettiga, fisande, stånkades och högtpratande medmänniskor.

Jag vet att vissa av er tycker om detta. Kanske uppskattar en del den ofrivilliga beröring och närhet som denna situation medför? Kanske finner en del en viss trygghet i att veta att det inte är så farligt om golvet skulle falla igenom då ni ändå kommer falla på den bredrövade dansk du siktat in snett bak höger?

Eftersom jag tyvärr tillhör kategorin människor som fick sina nödvändiga kramar som barn och inte ejakulerar av påtvingad närhet fann jag mig ett annat sätt att uthärda detta inferno:

.Bajsgranar.

Bilden talar egentligen för sig själv. Hur många olika tvister man kan dra detta till när man blickar ut över en till synes oändlig mängd bajsgranar kan ni bara tänka er. I vilket fall som helst räddade det min vecka.

Sån är jag.

Välkommen.

Carl-Martin